Tornugglor

Anna K's dotter tjatade på oss och ville leka. Motvilligt började vi bygga med hennes träklossar, men efter en liten stund blev vi helt absorberade av tornbygget. Dottern tröttnade och la sig uttråkad en bit bort medan vi helt tog över hennes lek och drömde om att bli arkitekter i Dubai. Dagens mödrar...

Kall prinsesstårta

Vi upptäckte igår att någon hade lämnat en gigantisk prinsesstårta på min vän Anna K's terass. Det kanske är ett lurigt sätt att locka till sig våren?

White trash

Varför känner jag mig alltid som en fläktrökande white trashmorsa när jag steker fiskpinnar åt barnen? Det är någon slags elitism som spökar, tror jag. Hade jag stekt panerad torsk hade jag inte känt så här. Fan, ungarna gillar ju fiskpinnar. JAG gillar det, i alla fall om jag får majonnäs till. Idiotiskt.

Jobb och jobb

Jag har just skrivit avtal och har numera ett hederligt arbete och en mecenat. Jag förundras över hur många fantastiska jobb det finns. Som jag sagt förut har jag till exempel ett gott öga till arborister men jag undrar om det inte är ännu coolare - i ordets alla betydelser - att röja is och snö från höga tak en kall och solig måndagsmorgon i februari.

Turkey Jerkey

Dagens knäppaste experiment får ända den här omtumlande veckan. Sov gott.

Är livet kronologiskt?

Det är märkligt... Jag hör en låt som mycket ung och den är så vacker, så vacker men betyder egentligen ingenting. Sedan flyter det 25 års mörkt vatten under broarna, låten virvlar upp ur djupen, jag lyssnar och varenda hårstrå reser sig. 

Vem har sagt att livet är kronologiskt? En god vän säger att ett liv är alla händelser uppstjälpta på en och samma gång och att tidsordningen är en efterhandskonstruktion. Eller kanske underhands? 

För var dag som går tror jag mer och mer på den här teorin. 

Jag hade glömt hur bra Kate Bush är, och särskilt den här:

It doesn't hurt me

Do you want to feel how I feel

Do you want to know, know it doesn't hurt me

Do you want to hear about the deal I'm making

You

It's you and me

And if I only could

I'd make a deal with God

And I'd get him to swap our places

Be running up that road

Be running up that hill

Be running up that building

Say if I only could

You don't want to hurt me

But see how deep the bullets lies

Unaware I'm tearing you asunder

Oh there is thunder in our hearts

Is there so much hate for the ones we love

Tell me we both matter don't we

You

It's you and me

It's you and me, you won't be unhappy

And if I only could

I'd make a deal with God

And I'd get him to swap our places

Be running up that road

Be running up that hill

Be running up that building

If I only could

You

It's you and me

It's you and me, you wont be unhappy

Come on baby, come on darling

Let me steal this moment from you now

Come on angel, come on, come on darling

Lets's exchange the experience

And if I only could

I'd make a deal with God

And I'd get him to swap our places

Be running up that road

Be running up that hill

With no problems

And if I only could

Be running up that hill

With no problems

Mamma och pappa

I köket hänger en ganska bra Gustav Klimtkopia. Dottern är övertygad om att den föreställer hennes föräldrar. Pappa Mustafa blir alltid lite förnärmad när hon förklarar att den grönhylta figuren under Judits (alltså min) arm är han. Jag tycker att det är på pricken.

Har det hänt något?

Neanderthalarna levde för 200 000 till 30 000 år sedan. Har mycket hänt sedan dess? Inte särskilt.

Lika som bär från Neanderthal

Neanderthalbebisen på Naturhistoriska är så lik min dotter att hon själv tror att det är en avbild av henne. Efter att ha hälsat på den sovande dinosauren springer hon alltid iväg till montern med neanderthalfamiljen för att studera sig själv en stund.

Pet for Paris

På Naturhistoriska museet finns en modell av en gryningshäst. Den levde i skogen för en jävla massa tusentals år sedan och var stor som en chihuahua. Tur att den är utdöd, för det ödet måste vara mildare än vad som skulle ha väntat om den ännu levde: Att bo i Paris Hiltons handväska.

Den eviga eld

Jag läser om Lasse Wethal, 23. Någon idiot tände eld på honom för att han är bög. 

Jag visar för sonen. 

Han konstaterar: "Kanske lika bra att vänja sig. Efter döden kommer han att brinna i all oändlighet." 

Ett hårt uttalande som beror på att min som just nu plöjer Dantes "Den gudomliga komedin" och ägnar dagarna åt att detaljerat beskriva vad som händer i limbo (naken, stungen av getingar i evighet, alla styng blir infekterade och i varje sår kommer maskar att äta. Och man vänjer sig aldrig vid smärtan) och i helvetets kretsar. 

Jag förklarar att han inte kan prata om brinnande bögar i verkliga världen, för folk skulle inte förstå hans humor och börja hata honom. 

Han rycker på axlarna: "Hat är också en synd. De som hatar mig kommer också att brinna."

Förvirring, förvirring, förvirring

Helen of Troy, Zeus och Ledas dotter, du vet hur det är. 

En avundsjuk fotbollsfru

Vad är valfrihet? Vad är makt? Vem är offer? 

Jag ser att Malin Wollin aka Fotbollsfrun är putt för att jag var med och diskuterade ofrivilligt föräldraskap i onsdags, och inte hon. Att även en kvinna kan känna maktlöshet när hon ställs inför valet att behålla eller abortera ett oplanerat barn, kallar hon "skitsnack". Som vanligt kategorisk, som vanligt med näsan lite för djupt ner i sin egen livssörja för att kunna förstå andras. 

Den som inte suttit i valsituationen vet inte vilket helvete det kan vara. Pest eller kolera - valfrihet? Makt? Det är fult att jämföra ett barn med en dödlig sjukdom - eller två - men konsekvenserna kan vara lika brutala. 

Fortfarande, efter flera år, kan jag inte passera Södersjukhuset utan att kroppen slår bakut och levererar frossbrytningar och illamående. Där fick jag veta att jag var gravid, där satt vi och höll handen en halv natt i väntan på en abort som sköterskan ställde in i sista sekund (hon förklarade att hon skulle göra sig skyldig till "ett övergrepp" om hon påbörjade en abort i mitt paniktillstånd), dit ringde jag och fick en ny tid som en annan sköterska sedan bokade om och fördröjde ytterligare en ångestfylld vecka (Sköterskans "Det är ingen idé att du klagar för en annan kvinna är längre gången än du, och vi måste ta henne först" glömmer jag aldrig. Det är liksom viktigt att dödandet sker i nummerordning i folkhemmets abortfabrik). När den veckan var till ända tog jag äntligen mitt förnuft tillfånga och ställde in alltihop. 

Men oj, vad det kostade. Jag älskade barnets pappa men förhållandet var skört och fullt av yttre komplikationer. Ett objudet barn sådde split och misstänksamhet. Jag visste att jag offrade kärleken men kände ett större ansvar att ta tillvara barnets rätt till sin existens. 

Det kostade många vänner som vände mig ryggen när de hörde om övergreppet jag utsatte pappan för. Det kostade mina goda relationer med hans familj. Det kostade sorgen att åsamka någon jag älskade så mycket smärta, det kostade tårar och en graviditet fylld av ensamhet och ångest, det kostade en ensam förlossning (tack Susanne för att du var med), det kostar engagemang, tid och pengar. Men var jag ett offer? Nej. Man drabbas av livet, det är inte synd om en. Men tungt kan det vara och maktlös kan man känna sig.  

Och givetvis är det värt det. Idag finns ett högt älskat barn på den här jorden som har

en mamma och en pappa som är bräddfyllda av kärlek. Det är värt allt och allt igen. Och även om pappan hade gjort som han en gång lovat och aldrig velat se sitt barn, hade det fortfarande varit värt det. 

Att veta att jag snuvade Malin Wollin på en plats i tv-studion känns riktigt fint. Hon kan vara en underhållande skribent (ungefär vartannat skottår) men har inget som helst djup (om hon inte har dolt det väl). Wollin är en stjärna på att vara svart och vit och jag är glad att hon inte fick vara det den här gången (till det fanns ju Birro, och han skötte sin uppgift med bravur). 

Jag önskar ibland att jag kunde se världen och moralen lika komplikationsfritt som från Wollins horisont, men då vore jag å andra sidan förmodligen också lika odräglig som hon. 

Nu är jag förvisso odrägligare än hon i jämförelse, men på ett helt annat vis. 

Jesus hela dagen

Hela dagen har jag varit god på gränsen till det oaptitliga. 

Jag kunde ju inte gå förbi Alices dörr utan att dela med mig av blommorna. Alice blev glad. Hon är min äldsta väninna, fyra och ett halvt år från att fylla sekel. 

Alltså var hon liten flicka när den sista utvandringsvågen till Amerikat gick åstad. 

Äldre än så är inte den här kulturen. 

Lukten av brända potäter, hucklen och svält dröjer sig kvar i luften medan svensson låtsas att hans civilisation är gammal som romarriket - minst - och anklagar andra kulturer för att vara medeltida. Att hans egen var lika medeltida för ett ögonblick sedan tänker han inte kännas vid. 

Alice fick i alla fall ett fång djuplila blommor av Kungsholms-Jesus. Själv lurade jag mitt hem på en storstädning med en avledningsmanöver: rosa och lila prakt i Alvar Aaltovasen. Och så rosen, förstås.

Äras den som äras bör

Snygg i tv var jag tack vare den coola tjejen i sminket men ännu mer för att Zeki, min vän och medlem av min 'extended family', klippte mig och för att hans kollega Serpil på Klippbutiken på Odengatan 70-någonting, snyggade till mina ögonbryn. 

Sådant måste premieras så jag sprang till blomstermarockanen på Fridhemsplan och köpte ett fång tulpaner åt dem. Och sedan fick jag hjärnsläpp för att blommorna var så fina och billiga, och köpte tre buketter till mig och så två blodröda till snygga Terez på Utopia strax intill Klippbutiken. 

Man kan ju inte passera en vacker gravid kvinna med blommor utan att också ge henne några. Och rosen är bara till mig - en marockansk present!

Snygg i tv

Min pappa ringde efteråt och sa att han tyckte att han hade en vacker dotter. Sånt värmer (men mer riktigt är att han har två). Jodå, snygg i tv är inte viktigt men roligt. Jag såg också att de presenterade mig som 'krönikör i Aftonbladet'. Det var ju en gullig fördröjning. Lite daterat, kan man tycka.

Sugig tv och konstig konst

I sminket på TV4 hängde väldigt osvensk konst med nunnor som klädde upp och av sig. Varje gång sminkösen bad mig titta upp fann jag mig själv stirrande på en naken nunna som klämde sig själv på brösten. Kanske hade det kunnat fungera i Frankrike eller Italien men i Sverige är det en väldigt trött provokation. 

Lite häpet insåg jag dock att den faktiskt irriterade mig i sin klumpiga blasfemi. 

Kanske sitter även Marcus Birro ibland i samma stol som jag och hetsar upp sig, för liksom jag borde han ha katolsk bakgrund och tillhöra någon form av målgrupp. 

På tal om debatten sen: Förlåt! Jag vet att jag dödade debatten genom att inte gå i klinch med pappa Pelle. Men jag menar att vanmakten är densamma hos båda föräldrarna om barnet kommit till oplanerat (vad det nu är. Skyddar man sig illa eller inte alls är man ju lite dum i huvudet om man blir ofrivillig förälder - undertecknad inräknad). Jag sa att jag var på samma sida, mördade dramaturgin och Lennart Ekdahl var inte karl nog att fördjupa samtalet. 

Och när jag insåg hur hal och kritikkänslig Birro var, och hur han orerande ologiskt och ointressant i tid och otid, tröttnade jag på hela konceptet. Jag tappade lusten att diskutera och bestämde mig för att det var en tillräcklig kick att få vara snygg i tv en sen onsdagkväll. En stor eloge till alla ofrivilliga mammor och pappor, både de som väljer att döda och att föda de oplanerade barnen. Jag hoppas att det i den ljumna debatten framgick att det inte är lönt att lägga sten på er (vår) börda. 

Alla gör så gott de kan, både de som aborterar, smiter, föder eller uppfostrar.

Döden i kattdräkt

Döden kan komma i många skepnader. När jag var i 17-årsåldern blev jag av någon outgrundlig anledning ansatt av svår dödsångest. Den släppte när jag läste Neil Gaimans serietidningsepos om Sandman och hans storasyster Death. Jag skulle inte ha någonting emot att hämtas till andra sidan av en ung, söt punktjej. Sedan den tiden har jag aldrig mer varit rädd för att dö, inte ens de gånger det har varit nära. 

På ett hem för dementa i Providence, USA, tassar den gråvita lilla katten Oscar runt och förutsäger människors död. Den känner när någon är på väg bort och går och lägger sig i dennes säng några dagar innan det är dags. Det är en fin bild, men om jag vore patient på hemmet skulle jag vara livrädd och skrika "Ta bort den! Ta bort den!" varje gång kattskrället ville närma sig min säng. Hellre då Sandmans syster. 

PS. En liten Jag mötte Lassie: För några år sedan tillbringade jag en tid i London och bodde på the Groucho Club i Soho. Där fick jag en äran att i en veckas tid dela frukostmatsal med Neil Gaiman. Vi log åt varandra och nickade 'good morning', men jag vågade aldrig gå fram och berätta hur viktiga hans böcker hade varit för mig under min tonårstid. 

Samma vecka frotterade jag mig med konstnären Paul McCarthy och hans hillbillyfamilj. Alla såg exakt likadana ut - feta, skitiga, skäggiga, långhåriga och iförda keps (ja, även frun och tonårsdottern) - och jag såg dem aldrig någonsin använda bestick när de åt. Runt McCarthy flockades alltid en ström av söta, intellektuella och väldigt unga kvinnor som satt och tittade på honom med tindrande ögon medan han slafsade i sig frukost, middag och kvällsmat. 

Kulturstatus har många ansikten. Jag hoppas att dödens ansikte inte liknar McCarthys. 

Två damer

Putul och snötanten på balkongen

Första snögubben

Detta är Putuls livs första snögubbe.

Kvällsöppet i kväll

Jag har suttit med sjuka dottern i knät och med näsan i boken "Den vackraste gåvan" av Pelle Filipsson, för i kväll ska jag till TV4 och tala om ofrivilligt föräldraskap med densamme. Dottern sliter i mig på ett gulligt vis, fast ibland springer hon iväg och river ner en massa saker och gläds åt det kaos hon skapar. Det tyder på att hon håller på att tillfriskna. 

I alla fall: Kvällsöppet på TV4 vid tiotiden i kväll. Jag kommer givetvis att vara där i egenskap av den onda modern som fick barn trots faderns protester. Trivs att vara den onda. 

En frisk, en sjuk. Eller är det en definitionsfråga?

Idag blir det halvfart. Lilla dottern är så febrig att jag strax ska steka mina frukostägg på henne. Mitt lilla yrväder som aldrig kan vara stilla och sällan har ro att sitta i famnen ligger nu tätt intill mig, kramas och pratar försiktigt. Jag funderar på att inte ge henne något febernedsättande idag, utan i stället njuta av hennes sällan skådade lugn. Eller kan man klassa det som barnmisshandel?

Konstpaus

Nu har Dan Park varit rolig igen. Samhällssatir is da shit.

En snygg avslutning på en vacker dag

Vilken dag det blev! Jag var alldeles uppslukad av jobbet, märkte inte ens att det blev dags att gå hem. Hade gärna stannat ett extra åttatimmarspass. Eller 16, eller 24. Jo, jag har nog gjort rätt i att säga ja till min mecenat. Visst, det kan ta en ände med förskräckelse, men det kan lika gärna bli alldeles underbart. Just nu vill jag bara tro det senare. Nåväl, nu film med krasslige sonen.

Mecenat funnen

I ett svagt - eller starkt - ögonblick blev jag erbjuden ett jobb som jag inte kunde motstå. Kanske har jag begått ett stort misstag och kommer att ångra mig bittert, kanske är det här det bästa jag någonsin gjort. Just nu, före åtta en måndagsmorgon, är jag inte människa att avgöra vilket. 

Det jag faktiskt vet är att jag har blivit utlovad en skrivplats på jobbet och en möjlighet att skriva klart boken under arbetstid, när alla andra sysslor är utförda. Mycket bättre kan det väl inte bli?

Tusen ord för träsk

Min vän Laura Agustín besöker mig. Efter femton månader i Sverige talar hon otroligt bra svenska, med ett ordförråd bredare än många inföddas. Men när det kommer till naturen går hon bet. Så vi övar. Jag översätter namnen på tunnelbanestationerna; Bagarmossen, Bredäng, Svedmyra... Det slår mig att vi i Sverige måste ha lika många namn på träsk som grönlänningarna har namn på snö. Vi är helt absorberade av olika sorters våt ängsmark.

Se en film

'Fula, skitiga och elaka' av Ettore Scola. Se den. Se den många gånger. 

Mitt bedrägliga hjärta

Jag upphör aldrig att förvånas - av mig själv. 

Jag lever inte med hjärtat på ärmen utan håller det i min hand, håller upp armen så högt jag kan och låter hjärtats svaga glöd lysa min väg. Idag, när jag trodde att jag hade livet någorlunda under kontroll, bestämde hjärtat sig plötsligt för att lysa alldeles klart en stund. Det vill än en gång välja en snårig väg och jag undrar varför. 

Varför väljer jag alltid de snårigaste stigarna där jag med all säkerhet vet att jag kommer att snava och falla? 

Varför lever jag livet som om det vore en alldeles för svår kurs i praktisk filosofi? Jag måste inte men ändå leder hjärtat mig gång på gång ut på djupa vatten.

Bästa lekplatsen

Åhléns sminkavdelning is the place to be när man snart är två och ett halvt och tycker att livets höjdpunkt är ett eget läppglans. Modebloggare i vardande.

Förintelsen och andra destruktiva krafter

Förintelsens minnesdag är just till ända. Dottern tog det ordagrannt och skapade kaos från det att hon slog upp sina grå tills hon somnade för ett par timmar sedan. Hon slogs, skrek, grät och skrattade varenda sekund av den här dagen och revolterade mot precis allt. Ju argare jag såg ut desto mer skrattade hon. Det gick inte att tala henne tillrätta och jag funderade ett tag seriöst på att stänga in henne i någon skrubb eller ge henne en dask. Eller kanske inte så seriöst, men tanken föresvävade mig. Om man nu ska välja en dag på året att aga sitt barn, vilken skulle vara bättre än denna? Nu sover alla utom jag. Tror att jag ska avsluta dagen med att läsa Östersjöjudisk bulletin.

Vad gör du om 290 år?

Jag trodde ärligt talat att man för 4000 spänn kunde gymma i nästan 300 år. Funderade en stund på om jag skulle slå till på det fantastiskt generösa erbjudandet och om kortet var personligt eller om det kunde gå i arv till något av barnen. Sedan gjorde sig verkligheten påmind och började babbla om sannolikhet.

Här är hemma

Hemma är där barnen snarkar. Hemma bor även vardagsångesten, den som viskar om natten när barnen sover och ställer inte helt irrelevanta frågor: 'Klarar du av dina plikter som ensamförsörjare och som mamma? Har du vad som krävs för att skriva din bok? Är du över huvud taget en bra skribent? Dags att göra något helt annat?' Svåra frågor med olika svar olika dagar. Jag är förundrad att min kalla, drypande vardagsångest aldrig hittade till norra Gotland för då hade jag aldrig kommit hem med något bokskelett.

Hur lämnar man gnistrande snö?

Hejdå lilla huset. Hejdå Adi. Jag vaknade kvart över åtta av att hela världen gnistrade, drog dunjackan över min nattvarma kropp och gav mig ut att kissa under himmelhavet. Snön skrek fortfarande under fötterna. Återvände i säng och undrade om det alls är möjligt att lämna en sådan vacker plats, trots väntande barn och den så kallade verkligheten. Det måste vara något fel på mig, för efter tio dagar finns ingen hemlängtan kvar. Reser jag bort fjorton dagar minns jag knappt ens att jag har barn. Varje gång jag varit på en semester som varat längre än två veckor har jag börjat leta bland bostadsannonserna. Efter två veckor kan vilken plats som helst bli mitt hem. Nu återvänder jag fyra dagar före den kritiska gränsen, och det kanske är lika bra. Motvilligt städar jag mig själv ur lilla huset, rafsar ihop bananskalen som råttan lyft ur sophinken och burit bort. Under kylskåpet ligger säkert andra rester men dem når jag inte. Råttskafferiet får vara. Men jag åker.

Gotlandhimmel och bajspaket

Himlen är störst på Gotland. Och vackrast. Ingenstans har jag sett den så välvd. Det är som om havet runtomkring ön reflekteras i himlen, så att den blir både himmel och hav på samma gång. Sådant är svårt att åka ifrån. Vore det inte för barnen skulle jag be Channa att få flytta in permanent, trots att bergvärmen bestämt sig för att jobba på halvfart och avloppet jävlas ibland och tvingar oss att göra små äckliga bajspaket (tack DN, det är det enda du riktigt duger till. Ekonomidelen är självskriven när bajspaket måste göras, men att begagna sig av kulturdelen och gärna någon av Schottenius mittfårealster inger en alldeles särskild form av njutning). Stockholm, misströsta icke. Jag kan vara en otrogen hynda men jag återvänder alltid. I morgon i kvällningen är jag din igen. Och barnens. Alltid, alltid barnens.

Hemåt

I morgon lämnar jag ön och återvänder till barnen. Älskade, älskade barn. Vi ska ligga i sängen alla tre, titta på Totoro och äta popcorn. Jag hoppas att det är varmare i Stockholm än på Gotland. Här har snön varit alldeles torr och när jag har gått på den har den gnisslat så högt att det skurit i öronen. Det är nästan som om den har utstött små gälla skrik under varje fotsteg. Minus tretton säger termometern. Nödelda!, viskar kaminerna. Och nej, man kan inte skriva en hel bok på tio dagar men man kan bygga ett hyggligt skelett. Jag tar med mig ett ganska gediget bokskelett och en ton som jag är nöjd med. Nu behöver jag hjärta, själ och kött. Kraven på mig själv är högt ställda och jag är rädd för att misslyckas och för att helt enkelt inte klara av det som jag har föresatt mig. Men till slut kommer jag ändå att ro det här i land. Jag vill och måste. God natt lilla hus, god natt lilla mus. Och god natt Channa, med dina kloka synpunkter. Tack så mycket för de här intensiva och ändå så rofyllda dagarna.

Arbetsplatsen

Jag konstaterar häpet att man visst kan skriva en bok på tio dagar. Nu har jag dessutom inte valt hardcore-sättet med total instängning och askes - jag har lagat mat varje kväll, Channa har diskat, vi har ganska noga följt afrikanska fotbollsmästerskapen - därutöver har jag visserligen skrivit. Skulle jag sitta totalt avskild skulle jag komma tillbaka med en trilogi. Eller bli en galen mördare likt Stephen Kings författare i the Shining...

Gotland hälsar

Jag har redan skrivit en timme, nu sova en stund till. Eller gå ut och morgonkissa i snön? Äsch, om en stund.

Egendomlige Adi

Jag vet att det låter imbecillt att säga men fan vilken märklig kille.

Fängelsets gulliga framsida

Och se! Nu plirar solen fram. Det ser nästan ut som om våren överlägger med sig själv om att återvända.

God morgon, Gotland och fastland!

Detta är min dagliga vy, som jag tycker mycket om. Pappa Mustafa påpekar torrt via sms att det ser ut som en fängelseglugg och att jag gärna får stanna där. Gärna för alltid. Och visst ligger det något i det han säger. Bakom de tjocka väggarna från 1700-talet finns bara kallt vatten, havregryn och bröd - att systerligt dela med Adolf brunråtta. Och en potta att kissa i om vindarna pinar Gotland alltför illa för att man ska vilja gå ut och kissa i en snödriva. Det är lite fängelselikt - men väldigt bra för disciplinen.

De snuskiga ärmarna hälsar också

Dödspolar'n Channa, tillika dotterns gudmor, tillika pälshandlardottern (fråga inte mig, fråga Jan Myrdal) hälsar också. I hennes snuskiga ärmar vet man inte riktigt vad som döljer sig. Det kan vara både det ena och det andra, och man kan aldrig så noga veta vad som är på väg in eller ut. Jag vill också vara konstnär men orden konkurrerade ut bilderna för flera år sedan. Räcker orden? Tvivlet ligger som en tjock dimma över norra Gotland, men också hoppet.

Adolf hälsar

Hej, säger Adolf. Eller hejl, kanske. Jag frestar med en ostkant i sophinken. I går kväll levde han rövare under diskbänken men idag har jag ingenting hört, därav en bild på hans namne.

Adolf och afficionada

Skrivandet går bra. Och så har jag fått en kompis i lilla huset. Han heter Adolf och är brunråtta. Jag har hört honom rota bland soporna om kvällarna och med stormen vinande runt knuten har jag låtit honom hållas. Idag kom han in, sprang en tur på köksgolvet, blev blyg när jag skrek åt honom att nu var han lite väl fräck, och pilade snabbt in under kylskåpet igen. Till kvällen blev det middag i stora huset. Och fotboll. Channa är norra Gotlands stora afficionada, och jag hänger på och hoppar i hennes säng och skriker av glädje när det är riktigt bra fotboll. Idag var det bra, Kamerun mot Zambia. Kamerun vann. Snyggt. Hårda, långa bollar. Hårda, långa killar. En lisa för en tröttskriven själ. Nu tillbaka i lilla. Adolf sitter tyst, men smyger väl ut när jag släcker lampan om några timmar. Nu in i dagens sista omgång av skrivrus. Wish me luck.

Skrivarlya

Det går fint. På lite darrande ben ännu, men jag räknar med att få upp farten ju längre kvällen lider. Ännu är det panikfjärilar i magen ibland. Jag befinner mig på djupt vatten och är inte säker på om jag minns hur man gör när man simmar. Med simning är det ju dock så att har man en gång lärt sig så minns man. Huvudet vet detta men kroppen är fortfarande skeptisk.

Stadigt läge i lilla

Lilla huset står stadigt. Mindre stadig var jag igår kväll efter nästan en halv flaska vodka. Nu stadig frukost och sedan ett stadigt tag om nacken på bokjäveln.

Snacks på Gotland

Gotlänningarna gör processen kort med jobbigt manstyg. Sedan säljer de resterna till vrakpris.

Snart framme

Duetten kör i sakta mak genom snölandskapet. Eller sakta och sakta. Allt är relativt. Gotland har efter alla besök blivit hemma, inser jag. Välkommen hem, ropar träden och himlen.

Humor i City

Jag läser sällan gratistidningar (jo, Metro när Stefan Wahlberg skriver) men fick med mig en City idag. Överraskande fräsch! Och så skrockade jag lite åt rubriksättarens subtila humor i fallet prins Carl Philip. Det är väl allmänt känt att vår prins swings both ways, vilket gör rubriken klockren i sin enkelhet. Hatten av för City.

Obegripligt

Man finner alltid på råd, idag genom att läsa biografin om Albert Speer. Observera att tygpåsen inte är min (jag skulle hellre ha svår migrän i tre veckor än att ha en sådan i min ägo). Det är däremot dagens SvD.

Nu Jävlar

Dunjackan på, skidbyxorna, datorn och litteraturen nerpackade, barnen i trygga händer.